Min framtid är här
Min framtid är här
Jag känner den, lever den, andas den
Doften av liv
Det är min framtid
Den lekfulla, kreativa
Som väcker barnet
Och håller regnbågens alla färger
I sin mjuka hand
Förälskad är jag
I vinden - den ljumma
Som för mig inåt
I djupet av mitt hjärta
Öppnar mitt öga
Det inre
Uppenbarar framtiden
Den självklara
Som alltid funnits där
Men gått mig förbi
Insnärjd i det förgångna
Har jag varit
Fast i livets skenbara virrvarr
Men inte längre…
Fri som fågeln
Flyger jag lätt
Ovan molnen
In i solängelns famn
Min framtid är här
I denna stund
När hjärtat för ett ögonblick
Förlorar sig självt
I oändlighetens eviga visdom
* * * * * * *
Rymden jag bär
Så mycket finns att fylla våra dagar med
Men ingenting fyller mig så fullkomligt
Som rymden jag bär inom mig
Den gränslösa, givande
Där livets magi tar form
Vad större finns att äga?
Vad sannare att famna?
Än denna sällsamt storslagna rymd
Där helandet slagit rot
* * * * * * *
Oändlighetens toner
I snäckans form anar jag det eviga
Livet bortom livet, bortom livet...
I dina ögon ser jag mig själv le
Hänförd av tystnadens lekfullhet
Pupillernas svarta hål skvallrar om gud
Vad är det som sker?
Tiden faller samman
Det osynliga träder fram
Oändlighetens toner ljuder stilla
* * * * * * *
Det givna...
Andningen visar vägen
Väntar och tar i hand
Spirande eld från roten
Smeker längs ryggens rand
Kroppens stelfrusna nacke
Frias av andens bål
Blossande böljande fält
Dansar vid kronans hål
Hjärtat i bröstet brister i skratt
Utan att alls fatta varför...
Här finns inget att förstå
Ingenting att veta
Det givna finner sin väg ändå
Utan att hatta och leta
* * * * * * *
Själstonen
Djupt inom oss finns en ton
som ingenting hellre vill än att få bli sjungen
Vad annat kan en ton begära?
Sjungen för sin egen skull
För att hon inget annat vet
För att hon inget annat kan
För att hon inget högre önskar än att uttrycka sin egen natur
Först då får hon liv
Först då svävar hon fritt
Först då känner hon själens dans genom sitt väsen och bugar stolt inför sitt öde
Bärare av det eviga
Det okrossbara
Ej längre vilsen och svältfödd i världen
Mörkrets timma bedarrar
I fullmånens sken banar hon vägen
Spränger vallarna mot ljuset
Men hur? Är det alls möjligt?
Ja...
Men enbart genom att vårda sin eld
Och följa livsnervens sanna glöd
* * * * * * *
Miraklernas boning
Det finns en liten öppning in till miraklernas boning
Den är skönjbar blott när blicken vänds från världen och med andningens djupa seende
Ibland är jag här, önskar det vore oftare…
Här ses livets skiftande nyanser med stillhetens omfamnande klarhet
Här famnas det jag inte förstår, välkomnas och uppenbaras
Lugnet fyller mitt inre
Strid och motstånd lämnar min kropp
Stånga mig blodig åligger inte mig
Jag slappnar av och låter vissheten andas genom mig - in och ut, in och ut, in och ut
Det räcker mer än nog
Jag behöver inte rädda världen, den bördan är alltför tung
I miraklernas boning är det jag som andas och livet som bär
Kan livet bli enklare än så?
Allt är väl
Frid!
* * * * * * *
